Marcus böjde sig till sist ur den svarta taxibilen efter att ha betalat taxichauffören. Bilen körde iväg, och försvann till sist ur sikte då den rundade ett gatuhörn.

"Home, sweet home!", utbrast jag med en någorlunda försiktig brittiska. Jag hade alltid haft lätt för språk, men nu när det väl gällde att prata engelska hela tiden till vardags blev jag plötsligt lite rädd för att jag skulle snubbla på orden och bli oförstådd.

"Åhnej, vi talar fortfarande svenska så länge det är bara vi två under det här taket...!", tydliggjorde Marcus allvarligt, men jag tyckte mig se glimten av skämt i hans ögon.

"Som du vill.... brother", skrattade jag och betonade det engelska ordet med överdriven brittiska bara för att retas lite extra med honom.

 

Det hade alltid varit så att Marcus och jag småbråkade (som om inte alla syskon gör det någon gång...?!), men vi hade nog aldrig riktigt kommit i något allvarligt gräl eller liknande. Efter att mamma och pappa gått bort, så var det bara varandra vi hade. Och faster Sofie, såklart. Men det var bara Marcus och jag som visste precis hur varandra kände, för det var endast vi två som visste och förstod vad den andra gick igenom.

 

Jag viftade iväg tankarna och gick upp längs den raka, korta gången fram till trappan. Lägenheten (eller ja; radhuset), som på utsidan såg precis ut som de kringliggande husen, tornade upp sig precis framför mig och jag satte i nyckeln i nyckelhålet. Den svängde lätt runt, och efter ett knyck på dörrhandtaget så gled dörren upp och visade upp insidan av min och Marcus nya bostad. Vi hade tidigare varit här några gånger och flyttat in möbler, kläder och andra tillhörigheter. Men nu var stunden inne: det var nu som vi faktiskt flyttade in.

 

Som om jag alltid bott här, slängde jag vårslöst min handväska på närmsta stol i hallen. Skorna krängde jag fumligt av mig och jackade hängdes på plats på en utav krokarna. Mina fötter började spatsera in i bostaden och jag gick runt genom alla rummen. Visserligen stod det flera flyttkartonger här och var, men det var inte överdrivet mycket möbler som jag och Marcus hade tagit med oss hemifrån. En stor del av möblemanget hade följt med då Sofie köpt radhuset, så jag såg mig stolt omkring och intalade mig själv: Det är här jag bor, detta är mitt ställe, detta är på riktigt.

 

Till slut gick jag in på mitt nya rum och slog mig ner i sängen. Dagen var inte så långt kommen, klockan kunde inte vara mer än nio. Efter att ha vägt fram och tillbaka, bestämde jag mig till slut för att rota fram mina träningskläder och löparskor. Jag hade alltid tyckt om att springa, det fick mig alltid på andra tankar.

"Marcuuus, jag går ut och springer en runda. Tillbaka om någon timma eller två...", ropade jag då jag skuttade nerför trappan. Jag tyckte mig höra ett mummel ifrån vardagsrummet, antagligen satt han nersjunken i soffan och tittade på TV. Ett snabbt ögonkast i hallspegeln, och jag öppnade sedan ytterdörren och började springa. Förvisso kände jag inte till området särksilt väl, men det gjorde inget större bekymmer för min del. Någon gång kommer jag väl antagligen att hitta hem igen i alla fall, intalade jag mig själv.

 

Del två, here vi gå!

 

I nästa del lovar vi att det inträffar lite mer händelserika saker och ting. Vad tycker ni än så länge? Kommentarer i form av kritik och respons är alltid uppskattande. Ta hand om er, ha det bra!

 

Xx,

Mela & Anna.

Doften av köttfärssås spred sig i lägenheten och jag kunde höra ytterdörren smälla igen. Det dröjde några ögonblick, och sedan stod faster Sofie i valvöppningen med ett självsäkert leende fastklistrat på läpparna.

"Gissa vad jag har fixat?", sa hon samtidigt som hon slängde ifrån sig handväskan på den lediga köksstolen bredvid Marcus. Jag sade inget, utan stirrade bara otåligt på Sofie. Det resulterade dock bara med att hon stirrade retfullt tillbaka på mig.

"Men kom igen Sofie, vad är det för något?", slapp det till sist ur min mun. Jag lade vikten på mitt vänstra ben och placerade armarna i kors.

 "Jo det är såhär... minns ni den där lägenheten i London som jag nämnt ett par gånger, den som är till salu?", sa Sofie med ett leende som bara växte och växte.

"Nej, den har du ju aaaldrig pratat om tidigare...", skrattade Marcus till och verkade nu helt plötsligt inte alls intresserad av datorn han hade framför sig. All hans uppmärksamhet var vänd mot fastern.

"Det är nämligen såhär, att jag köpte lägenheten till mina favorit-tvillingar. Allt är närpå redan fixat och klart, ni kan börja flytta möbler dit redan imorgon bitti om ni så känner för det. Det är er helt egna lägenhet, jag tänkte att ni två kunde behöva lite tid tillsammans efter allt som hänt. För jag tror fortfarande att ni inte riktigt har kommit över det ännu...", förklarade Sofie och jag tyckte mig höra hennes ledsna ton när hon nämnde det där sista.

 

... Efter allt som hänt ... Att ni inte riktigt har kommit över det ... Jovisst, faster Sofie hade så rätt. Visserligen hade det gått 10 år sedan allt det jobbiga inträffade, men ändå tyckte jag att det kändes som igår. När polisen kom och knackade på dörren när vi fortfarande bodde i Grekland. En promenad. Mina föräldrar hade bara varit ute på en kvällspromenad, och sedan hade en full jävel kommit och kört på dem. Kört ihjäl dem. En full jävel hade kört ihjäl mina föräldrar och lämnat mig och min tvillingbror, bara 10 år gamla, utan föräldrar. Snart efter incidenten hade jag och Marcus tvingats flytta till Sverige, för att få bo hos faster Sofie. Hon hade tagit emot oss med öppna armar, och alltid älskat oss som om vi var hennes egna barn. Men det var fortfarande något obeskrivligt jobbigt att gå igenom, att tvingas inse att jag aldrig mer skulle få träffa mina föräldrar. Inte hade det blivit bättre av att både Marcus och jag blivit mobbade i skolan. Vi var grektvillingarna som var föräldralösa. Glåpord blev vår vardag, och de enda vi hade var varandra och faster Sofie. Hur vi faktiskt klarat oss igenom skolan är en fråga jag ofta ställde mig. Men vi fixade det i vart fall, och nu var skoltiden över.

 

"Tack så hemskt mycket Sofie!!!", utbrast jag till sist, när hennes ord äntligen sjunkit in. Jag gick fram för att krama om henne samtidigt som jag flinade glatt mot Marcus. Han besvarade leendet och sa sedan:

"Wow, det var inte illa det. London, here we come!"

 

Flygplatsen vimlade av folk och det var lite mer än en timma kvar tills tvillingarnas flyg skulle gå. Jag granskade dem noggrant med blicken innan jag omfamnade båda två i en björnkram.

"Är ni verkligen helt säkra på att ni inte har glömt något nu? 110 procent?", frågade jag orolig och fäste blicken i Marcus ögon. Han himlade lätt och firade iväg ett låtsasirriterat leende samtidigt som han drog upp den lätta ryggsäcken över högeraxeln. De senaste dagarna hade det packats för fullt, och större delen av alla deras tillhörigheter hade redan flugits till London och stod paketerade i flyttkartonger inne i lägenheten.

"Ännu en gång, nej vi har inte glömt någonting. Och om så skulle vara fallet", sa han "så hoppas jag att du snart kommer och besöker oss...? Lugna ner dig faster Sofie, vi klarar oss. Vi lovar!"

Jag kramade om honom hårt och vände mig sedan om för att även krama om Allie.

"Och ändå var det du som köpte lägenheten", skrattade hon försiktigt och pussade mig på kinden. "Vi klarar oss, så se nu till att ta hand om dig."

En kvinnoröst ropade ut tider för flyget till London, och jag insåg att Allie och Marcus nu var tvungna att gå.

"Jag älskar er", sa jag och kände hur tårar bildades i mina ögon och hur gråten satt och skav i halsen.

"Jag älskar dig", mumlade båda till svar och omfamnade mig snabbt igen, innan de skyndade bort för att hinna med flyget.

 

Första delen, tjohej!

 

Vi hoppas verkligen att ni gillade den, nästa del kommer förhoppningsvis upp på måndag. Kommentera gärna vad ni tyckte och om ni har några synpunkter, förslag på förbättringar, ideér... Allt sådant där, för det uppskattas verkligen. Ta hand om er, ha det bra!

 

Xx,

Mela & Anna.

Nu är äntligen bloggdesignen på plats i vart fall...! Vad tycks? Kritik är alltid uppskattat, så vi vet vad som borde förbättras. Även om ni ser några buggar får ni gärna säga till, så vi kan fixa till det så snart som möjligt.

 

Det är en hel del skolarbeten för oss båda denna vecka, men vi gör vårt bästa för att skriva klart några delar till. Förhoppningsvis kommer vi kunna publicera del 1 nu till helgen - WOOP WOOP!

 

Xx,

Mela & Anna.

Hej, och varmt välkomna ännu en fanfictionblogg om världens mest kända pojkband: One Direction!

 

Vi som driver bloggen kallas Mela och Anna, lite mer om oss finns att läsa någonstans till vänster. Än så länge är bloggen rätt så ny, och vi känner oss inte riktigt redo att publicera de inledande delarna på vår första fanfiction (kallad "Runway Love") ännu. Våra förhoppningar är nämligen att fixa till bloggdesignen samt att skriva fler delar på fanfictionen först - så att vi verkligen kommer in i det hela och inte bara slutar efter sju delar eller något sådant.

 

Tack för att du besökte bloggen, och om det inte kommit upp något annat än detta inlägg så lovar vi att nästa kommer blir snart! Kom gärna tillbaka!

 

Xx,

Mela & Anna.