Marcus böjde sig till sist ur den svarta taxibilen efter att ha betalat taxichauffören. Bilen körde iväg, och försvann till sist ur sikte då den rundade ett gatuhörn.

"Home, sweet home!", utbrast jag med en någorlunda försiktig brittiska. Jag hade alltid haft lätt för språk, men nu när det väl gällde att prata engelska hela tiden till vardags blev jag plötsligt lite rädd för att jag skulle snubbla på orden och bli oförstådd.

"Åhnej, vi talar fortfarande svenska så länge det är bara vi två under det här taket...!", tydliggjorde Marcus allvarligt, men jag tyckte mig se glimten av skämt i hans ögon.

"Som du vill.... brother", skrattade jag och betonade det engelska ordet med överdriven brittiska bara för att retas lite extra med honom.

 

Det hade alltid varit så att Marcus och jag småbråkade (som om inte alla syskon gör det någon gång...?!), men vi hade nog aldrig riktigt kommit i något allvarligt gräl eller liknande. Efter att mamma och pappa gått bort, så var det bara varandra vi hade. Och faster Sofie, såklart. Men det var bara Marcus och jag som visste precis hur varandra kände, för det var endast vi två som visste och förstod vad den andra gick igenom.

 

Jag viftade iväg tankarna och gick upp längs den raka, korta gången fram till trappan. Lägenheten (eller ja; radhuset), som på utsidan såg precis ut som de kringliggande husen, tornade upp sig precis framför mig och jag satte i nyckeln i nyckelhålet. Den svängde lätt runt, och efter ett knyck på dörrhandtaget så gled dörren upp och visade upp insidan av min och Marcus nya bostad. Vi hade tidigare varit här några gånger och flyttat in möbler, kläder och andra tillhörigheter. Men nu var stunden inne: det var nu som vi faktiskt flyttade in.

 

Som om jag alltid bott här, slängde jag vårslöst min handväska på närmsta stol i hallen. Skorna krängde jag fumligt av mig och jackade hängdes på plats på en utav krokarna. Mina fötter började spatsera in i bostaden och jag gick runt genom alla rummen. Visserligen stod det flera flyttkartonger här och var, men det var inte överdrivet mycket möbler som jag och Marcus hade tagit med oss hemifrån. En stor del av möblemanget hade följt med då Sofie köpt radhuset, så jag såg mig stolt omkring och intalade mig själv: Det är här jag bor, detta är mitt ställe, detta är på riktigt.

 

Till slut gick jag in på mitt nya rum och slog mig ner i sängen. Dagen var inte så långt kommen, klockan kunde inte vara mer än nio. Efter att ha vägt fram och tillbaka, bestämde jag mig till slut för att rota fram mina träningskläder och löparskor. Jag hade alltid tyckt om att springa, det fick mig alltid på andra tankar.

"Marcuuus, jag går ut och springer en runda. Tillbaka om någon timma eller två...", ropade jag då jag skuttade nerför trappan. Jag tyckte mig höra ett mummel ifrån vardagsrummet, antagligen satt han nersjunken i soffan och tittade på TV. Ett snabbt ögonkast i hallspegeln, och jag öppnade sedan ytterdörren och började springa. Förvisso kände jag inte till området särksilt väl, men det gjorde inget större bekymmer för min del. Någon gång kommer jag väl antagligen att hitta hem igen i alla fall, intalade jag mig själv.

 

Del två, here vi gå!

 

I nästa del lovar vi att det inträffar lite mer händelserika saker och ting. Vad tycker ni än så länge? Kommentarer i form av kritik och respons är alltid uppskattande. Ta hand om er, ha det bra!

 

Xx,

Mela & Anna.